Påsken 2026

Tema: Storhelgsbrev 2026

Storhelgsbrev: Påsken 2026 - Del 1 (av 2)

Solstrålar från samma sol

Fredagens läsning : Förtydligande & Fördjupning

Från förra veckans insiktstext hamnande läsaren, för ett kort ögonblick, i ett tomrum. Det stod:

Genom att tala ditt eget andliga språk, ofta det andliga modersmålet, utvecklar själen i din mänskliga boning högre andlig upplysning, som leder till en utvecklande kommunikation mellan människa-själ-ande eller materia, ande och…

”Och vad”, kanske den uppmärksamme läsaren undrade? Den klassiska triadstrukturen mellan ”människa-själ-ande” kan förtydligas enligt nedanstående exempel:

”…materia, ande och Gud”

→ Tydligt teologiskt förankrad och passar i kyrkligt sammanhang. Här blir kommunikationen relationen mellan skapelse (materia), liv (ande) och skapare (Gud).

”…materia, ande och Logos”

→ Knyter an till Kristus som det gudomliga Ordet.

”…materia, ande och medvetande”

→ Bygger bro mellan teologi och filosofi. Vanligt i samtida religionsdialog och akademiska sammanhang.

”…materia, ande och hjärta”

→ Betonar människans inre centrum (vilja, kärlek, intention). Vanligt i mystik.

”…materia, ande och helhet”

→ Betonar integration snarare än distinktion. Passar i pedagogiska eller existentiella texter och uttryckssätt.

”…materia, ande och liv”

→ Dynamiskt språk – betonar rörelse, växande och relation.

”…kropp, själ och ande”

→ En tydlig parallell till formulering ”människa-själ-ande”.

Den fetstilade texten ovan ”…materia, ande och medvetande” är det som skulle stå efter ”och…” i förra veckans insiktstext. En uppmaning blir att själv välja universell triad. Det viktiga är vetskapen om skillnaderna mellan mer funktionella än ontologiskt-metafysiska triader. “Ontologiskt-metafysiskt” beskriver olika aspekter av verkligheten och erfarenheten, snarare än åtskilda substanser och handlar om vad som verkligen finns och hur verkligheten är i sin djupaste mening. Ontologiskt handlar om varat (det som finns) och vad det är för något som existerar. Metafysiskt handlar om verklighetens grund och vad denna verklighet egentligen är.

Naturvetenskapen arbetar inte med “ande” eller “Gud” som kategorier, utan beskriver verkligheten i termer av struktur, process och funktion. Nedan följer relevanta naturvetenskapliga triadmotsvarigheter:

”…materia, energi och information”

→ Klassisk naturvetenskaplig triad. Materia – det fysiska (atomer, kropp, hjärna). Energi – det som driver förändring (metabolism, rörelse, värme). Information – struktur och ordning (DNA, nervsignaler, språk).

”…hjärna, medvetande och beteende”

→ Neurovetenskaplig triad, vanlig inom psykologi och kognitionsvetenskap. Hjärna – biologisk struktur. Medvetande – upplevelse (subjektiv erfarenhet). Beteende – uttryck i världen. Här motsvarar: kropp ↔ hjärna, själ ↔ medvetande, ande ↔ riktning/mening i handling (beteende).

”…struktur, funktion och process”

→ Biologisk livstriangel, används i biologi och systemteori. Struktur – hur något är uppbyggt. Funktion – vad det gör. Process – hur det förändras över tid.

”…rum, tid och materia/energi”

→ Fysikalisk grundtriad, grundläggande i modern fysik. Rum – var något är. Tid – när något sker. Materia/energi – vad som finns. Här försvinner “inre dimensionen”, vilket är typiskt för fysiken.

”…system, relation och emergens”

→ Systemteoretisk triad. System – helheten (kroppen, människan). Relation – kopplingar (nervsystem, språk, socialt). Emergens – det som uppstår (medvetande, liv). Materia ↔ system. Ande ↔ relation. Själ/medvetande ↔ emergens.

Verklighet kan beskrivas ur olika proportioner och skilda perspektiv

Som framgått kan människan och verkligheten förstås inom olika metafysiska, religiösa och filosofiska traditioner genom triadiska modeller, såsom ”människa–själ–ande” eller ”materia–ande–Gud”. Dessa tredelningar syftar till att artikulera relationen mellan det kroppsliga, det inre medvetandelivet och en transcendent eller yttersta princip. Inom naturvetenskapen används däremot inte metafysiska kategorier som ”ande” eller ”Gud”; i stället beskrivs verkligheten i termer av observerbara, mätbara och teoretiskt modellerbara fenomen. Som en analytisk parallell – snarare än en etablerad ontologisk modell – kan man här formulera en triad bestående av ”materia–energi–information”. Materia avser då den fysiska substansen, energi de processer och krafter som möjliggör förändring och dynamik, medan information betecknar de strukturer, mönster och relationer som organiserar system, från genetisk kod till neurala nätverk.

En klassisk triadisk förståelse av verkligheten kan formuleras på olika sätt beroende på teologisk, filosofisk eller pedagogisk kontext. Naturvetenskapliga triader kan i detta sammanhang tolkas som deskriptiva paralleller till teologiska modeller, utan att förutsätta deras metafysiska antaganden. Med ”deskriptiv” avses här ett förhållningssätt som syftar till att sakligt redogöra för hur något är, framträder eller fungerar, utan att värdera, normativt tolka eller föreskriva hur det bör vara. Begreppet används ofta inom vetenskapliga och analytiska sammanhang för att systematiskt beskriva, strukturera och avbilda observerbara fenomen. Med ”normativ” avses däremot ett förhållningssätt som inte enbart beskriver hur något är, utan också uttrycker värderingar, ideal eller föreskrifter om hur något bör vara. Normativa utsagor innefattar därmed ställningstaganden kring vad som anses önskvärt, riktigt eller gott, och återfinns ofta inom etik, teologi och politisk filosofi.

Där teologin talar om ande som livgivande princip, beskriver naturvetenskapen dynamiska processer i termer av energi och komplexa system. Där begrepp som Logos eller Gud uttrycker en ordnande och meningsbärande princip, talar naturvetenskapen om information, lagbundenhet och emergenta strukturer. Skillnaden ligger således inte enbart i innehåll utan också i perspektiv och metod: teologiska modeller är i regel ontologiska och existentiellt tolkande, medan naturvetenskapliga modeller är empiriskt grundade och funktionellt beskrivande. Samtidigt visar jämförelsen att båda perspektiven, på olika sätt, söker synliggöra relationen mellan struktur, dynamik och ordning i verkligheten. Detta öppnar för en tvärvetenskaplig dialog mellan naturvetenskap, filosofi och teologi, utan att för den skull upphäva deras metodologiska och begreppsliga skillnader.

I samtida filosofiskt språkbruk förekommer ofta formuleringen ”materia, ande och medvetande”. Denna triad kan fungera som en begreppslig bro mellan teologi och filosofi, genom att medvetandet framträder som en central kategori i relationen mellan det materiella och det andliga. Samtidigt bör det noteras att medvetandet i många filosofiska traditioner inte förstås som en egen substans, utan snarare som en dimension av erfarenhet eller som ett fenomen knutet till subjektivitet. En mer antropologiskt orienterad triad är ”kropp, själ och ande”, vilken motsvarar klassiska sätt att beskriva människan i termer av kroppslighet, inre liv och transcendens. Samtidigt är det viktigt att betona att sådana triader i många fall bör förstås funktionellt snarare än strikt ontologiskt-metafysiskt, det vill säga som analytiska sätt att beskriva olika aspekter av verkligheten och erfarenheten, snarare än som utsagor om åtskilda substanser.

Denna distinktion blir särskilt tydlig i mötet med naturvetenskapen, som inte opererar med kategorier som ”ande” eller ”Gud”, utan beskriver verkligheten i termer av struktur, process och funktion. Inom exempelvis neurovetenskap och kognitionsforskning används modeller som triaden ”hjärna, medvetande och beteende”. Här förstås hjärnan som biologisk struktur, medvetandet som subjektiv erfarenhetsdimension och beteendet som organismens uttryck och handlande i världen.

I en jämförande tolkning kan vissa paralleller skisseras: kroppen kan relateras till hjärnan som materiell grund, själen till medvetandet som inre erfarenhetsdimension, medan ”ande” – mer försiktigt – kan förstås som intentionalitet, riktning eller meningsdimension i människans liv och handlingar. Sådana paralleller bör dock uppfattas som heuristiska, det vill säga som analytiska och erfarenhetsbaserade tolkningsverktyg, snarare än som direkta motsvarigheter mellan olika kunskapstraditioner.Formulärets överkantFormulärets nederkant

Biologin och systemteorin använder exempelvis triaden ”struktur, funktion och process”, där fokus ligger på hur något är uppbyggt, vad det gör och hur det förändras över tid. Inom fysiken återfinns en grundläggande triad i ”rum, tid och materia/energi”, vilken beskriver var något är, när det sker och vad som existerar. I detta perspektiv saknas dock en explicit inre eller subjektiv dimension, vilket är karakteristiskt för fysikens metodologiska ansats.

Systemteorin erbjuder samtidigt en mer integrativ modell i triaden ”system, relation och emergens”. Här förstås verkligheten som helheter (system), sammanhållna genom relationer, ur vilka nya egenskaper uppstår (emergens), såsom liv och medvetande. I en jämförande tolkning kan vissa paralleller skisseras: materia kan relateras till system, ande – mer försiktigt – till relation, och själ eller medvetande till emergenta fenomen.

Sammanfattningsvis visar dessa triadiska modeller att samma verklighet kan beskrivas på olika sätt beroende på perspektiv och syfte. Skillnaderna mellan dem rör därför i första hand inte vad som existerar i ontologisk mening, utan hur verkligheten förstås, struktureras och görs begreppsligt tillgänglig. Med andra ord konkurrerar de inte nödvändigtvis om verklighetens yttersta beskaffenhet, utan erbjuder skilda språk och modeller för att tolka och artikulera en gemensam verklighet.

Lördagens läsning: Från dödens pånyttfödelse i livsglädje och lycka

Att försöka integrera kultur, andlighet och medvetande i en helhetssyn på människan, bygger inte på strikt dogm, utan på ett slags kosmisk antropologi där människan ses som en bro mellan natur, medvetande och samhälle eller om man så vill – universum, Gud och andlighet. Kultur som uttryck för medvetande visar att olika kulturer inte bara är historiska fenomen, utan uttryck för olika nivåer av mänskligt medvetande. Forntida civilisationer i till exempel Indien, Egypten och Anderna ses som bärare av kosmisk kunskap, där ritualer, symboler och traditioner fungerar som “kodade språk” för andlig förståelse. Kultur är alltså inte skild från andlighet – den är andlighet i form. Återkopplingar till ursprungliga traditioner blir vägar till inre insikt och andlighet som förkroppsligad erfarenhet. Andlighet kan uttryckas och praktiseras på många sätt. Genom meditation, självreflektion, kontemplation och bön - för att nämna några praktiker för andlig utveckling – blir den mänskliga kroppen ett instrument för medvetandets uttryck.

För att förstå vår samtid och vår egen historia behöver vi sätta in oss själva i vår egen plats på jorden och fråga oss: var kommer jag ifrån (ursprung); var är jag (rum) och vart är jag på väg (tid)? Vi kan se på oss själva utifrån dimension och innehåll i vår egen historia, vår egen plats i skapelsen och hur vi ser på födelse och död. Allt detta genom perspektiv och proportioner. Vårdagjämningen, som vi läste om i förra veckans storhelgstext, är en passage, en övergång och en kosmisk gränspunkt från vinter till vår, från mörk årstid till en ljus. Påsken är också en övergång. Ordet påsk (hebreiska: pesach) betyder ”gå förbi” eller ”passera” och som i Gamla testamentet (GT) visade på en passage från slaveri till frihet och som i Nya testamentet (NT) blir en övergång från död till liv.

Det finns också en kalenderkoppling mellan astronomi och liturgi (som avser den strukturerade formen för en kristen gudstjänst), där den kristna påsken bestäms enligt regeln att den firas första söndagen på den första fullmånen efter vårdagjämningen. Därför infaller påsken alltid nära vårdagjämningen. I kristen teologi finns också en kosmisk symbolik, där naturens cykler förstås som en spegling av den kristna frälsningshistorien. Frälsning betyder räddning. Uppståndelsen innebär inte bara en individuell frälsning eller räddning utan en förnyelse av hela skapelsen. Livet segrar och påsken blir därmed en andlig vår för världen. Som sagt: För att förstå oss själva, behöver vi förstå vår egen historia, precis som vår egen tillkomst föds in i ett tidsperspektiv och i en rumsproportion.

Påskhögtiden förenar tre olika cykler samtidigt: den kosmiska rytmen (sol och måne), den judiska historiens Exodus och den kristna uppståndelsen. Påsken firar israeliternas befrielse ur Egypten och handlar om ett liv i slaveri, förtryck och död på väg till frihet och räddning genom en ny livsväg. Exodus betyder “uttåg” eller “utvandring” och syftar på en av de mest centrala händelserna i den judiska historien. Exodus är inte bara historia – det är en grundberättelse för judisk tro, identitet och hur ett folk får en gemensam kallelse. Judarnas påsk firas till minne av Exodus. Den judiska påsken (pesach) är därför ett minne av Israels Gud Jahves ingripande i historien.

Påsken är också djupt förankrad i astronomiska cykler. Den judiska kalendern är lunisolär, vilket innebär att den samordnar månens faser (månaderna) med solens rytm (årstiderna). Därför infaller den judiska påsken vid fullmånen i månaden Nisan, i nära anslutning till vårdagjämningen. Nisan är den första månaden i den bibliska kalendern och infaller ungefär mars–april i vår gregorianska kalender. Den kristna kyrkan övertog detta kosmiska samband. Enligt evangelierna sker Jesu död i samband med den judiska påsken, och uppståndelsen äger rum på den första dagen i veckan, söndagen. Därför firas påskdagen alltid på en söndag, och i många kyrkliga traditioner betraktas varje söndag som en påskdag i miniatyr.

På detta sätt förenar den judiska och kristna påsken tre rytmer: den kosmiska (ljusets återkomst i skapelsen), den historiska (befrielsen i Exodus och Jesu död) och den eskatologiska (uppståndelsen och det nya livet). Därför framstår påsken i kristen teologi som skapelsens nya gryning. De tre cyklerna kan också sammanfattas i människans egen erfarenhet: Gud befriar människan andligt, kroppsligt och existentiellt.

På så sätt återvänder ljuset till världen och vår tro besegrar dödens illusioner. Varför Jesu uppståndelse sker i gryningen knyter an till skapelsens första morgon i Genesis (Första Mosebok) där allt börjar med ljusets genombrott. ”Gud sade: ’Varde ljus!’ Och det blev ljus” (1 Mos 1:3). Sedan återkommer rytmen i hela skapelseprocessen: ”Det blev kväll och det blev morgon”. Morgonen markerar en ny skapelseakt, där varje dag börjar i mörkret men fullbordas i ljuset. Detta motiv – mörker → ljus → nytt liv – blir ett grundmönster i hela Bibeln. Tidiga kristna utvecklade en vacker symbolik genom att skapelsen har sju dagar, men att uppståndelsen sker dagen efter sabbaten (den sjunde dag eller vilodagen), alltså en åttonde dag, som symboliserar en ny skapelse till en evighet och oändlighet bortom tid och rum, bortom lidande och mörker. Talet 8 symboliserar evighetens kraft.

Vi närmar oss nu med hast, från vårdagjämning till påskdag, den västerländska fullbordan av vårens pånyttfödelse. Jag brukar säga att det hade varit naturligare att fira nyår som vid Eid, en viktig religiös högtid inom islam. Ordet “Eid” betyder ungefär “fest” eller “högtid” på arabiska.

Det finns två stora eid-högtider: Eid al-Fitr firas när fastemånaden Ramadan är slut och fastan bryts. Det är en glädjefylld fest efter en längre tid av bön, fasta och eftertanke. (Den andra eidhögtiden, Eid al-Adha, firas i samband med vallfärden till Mecka och erinrar om Abrahams villighet att offra sin son – en högtid som betonar hängivenhet, offer och generositet.

På ett liknande sätt som fastan i Ramadan mynnar ut i Eid al-Fitr, där glädjen bryter fram efter en tid av avhållsamhet, leder också den kristna fastan fram till påskens jubel. I båda fallen följer fest efter prövning, ljus efter mörker och pånyttfödelse efter dödens tema. Människan får erfara en rytm inskriven i både skapelsen och tron: att vägen till förnyelse ofta går genom försakelse och förberedelse. Därför kan dessa högtider, trots sina olika teologiska uttryck, förstås som parallella vittnesbörd om samma djupa verklighet – att livet ständigt återges, att ljuset alltid återvänder, och att människan kallas att delta i denna gudagivna rörelse från mörker till ljus, från död till pånyttfödelse i sprudlande glädje, livsbejakning och lycka.

Palmsöndagens läsning: Själens resa på väg till universell upplysning

Om du på Palmsöndagen, tittar in en svenskkyrklig kontext över dagen, kan det stå så här:

Palmsöndagen inleder stilla veckan och är en glädjens dag då vi firar att Jesus tågade in i Jerusalem under människornas hyllningar. Sista veckan i fastan kallas för stilla veckan, eller passionsveckan. Veckan inleds med palmsöndagen. Nu närmar vi oss påsken. Texterna som vi läser på palmsöndagen berättar om när Jesus red in i Jerusalem på en åsna för att fira den judiska påsken tillsammans med sina lärjungar. Han togs emot som en kung av folket. De jublade, viftade med palmblad av glädje och sjöng Hosianna. Men alla var inte glada - de som hade makt såg Jesus popularitet och blev oroliga för att folket skulle utropa honom till kung. För Jesus måste det ha känts dubbelt: folket jublade, men samtidigt visste han vad som låg framför honom.[1]

Det finns nog så mycket material och kännedom om den kristna och kyrkliga beskrivningen av påsken, men av betydelse för mina återkommande storhelgstexter är temat döden, som den bibliska påsken djupgående berättar om. Den bibliska påsken bär, som vi sett, ett djupt tema av död och liv, där döden inte är slutpunkten utan en gräns som Bibelns Gud handlar igenom. I både Gamla testamentet (GT) och Nya testamentet (NT) är döden paradoxalt nog vägen till befrielse, försoning och nytt liv. Den existentiella tolkningen i kristen teologi om påsken kan beskrivas som en inre väg där människan uppstår till ett nytt liv. Påsken blir samtidigt en historisk händelse, en kosmisk seger och en personlig andlig väg till befrielse.

Det finns en mängd likheter mellan påsken och vårdagjämningen som båda infaller under samma period på året och delar flera symboliska teman. Sambandet är både naturhistoriskt, kalendertekniskt och symboliskt. Vid vårdagjämningen blir dag och natt lika långa. Därefter börjar ljuset dominera över mörkret. Detta speglar påskens teologiska tema:

o natt → morgon

o mörker → ljus

o död → liv

Teoretiska perspektiv står i proportion till praktik. Det innebär att vi människor förstår vår omvärld och oss själva inifrån, oavsett informationens kommunikationsriktning. Jag förstår när jag genomlyser min egen existens. Vad är det då som behöver genomlysas?

Palmsöndagens evangelieberättelse, framställer Jesus intåg i Jerusalem som en teologiskt händelse där yttre igenkänning och inre förståelse ännu inte sammanfaller. Folkmassans handlingar – att breda ut mantlar, vifta med palmkvistar och ropa “Hosianna” – uttrycker en intuitiv identifikation av något heligt, samtidigt som denna identifikation förblir ofullbordad.

Evangelierna antyder därmed en spänning mellan jordiska och gudomliga skeenden utan att fullt ut genomlysas av dess högre innebörd. Hur kan vi förstå denna spänning?

I en mening kan intåget i Jerusalem läsas som en paradigmatisk gestaltning av människans kunskapsvillkor. Palmsöndagen belyser därmed också en antropologisk sanning om hur människan förstår: att sann kunskap förutsätter en rörelse från yttre igenkänning till inre klarhet, där allt – såväl den yttre världen som det inre jaget – genomlysas. För att appellera Palmsöndagen till ditt eget liv idag, kan du låta den yttre händelsen för tvåtusen år sedan (Jesu intåg i Jerusalem) spegla den inre rörelsen (människans genomlysning av sitt eget unika vara). Denna unika dualism mellan perspektiv och rörelse står i proportion mellan två eller flera storheter, delar eller tal, och visar hur stor en del är i förhållande till en helhet. Proportion kallas i allmänhet för en del, andel eller ett tal som betraktas i jämförelse med en helhet. Denna proportion är du i rörelseperspektiv. Det innebär i en existentiell tolkning att vi alla är unika och enskilda solstrålar från samma helhet och enhet - solen.

Palmsöndagen i det tredje årtusendet

Det finns en global rörelse som på en mängd olika sätt vill röra sig i riktning ”ett mänskligt upplyst tillstånd”. Detta gör var och en i genomlysning av sin unika existens. Palmsöndagens evangelieberättelse, uttrycker en intuitiv spänning där människan deltar i gudomliga skeenden utan att fullt ut upplysas av dess innebörd. Det som skedde påskveckan för tvåtusen år sedan har påverkat en hel västvärlds religiösa och filosofiska synsätt.

Det som inom astronomin benämns jordaxelns precession utgör en cyklisk rörelse med en medelapproximation om cirka 25.800 år (~25.700–26.000 år beroende på modell). Denna rörelse innebär att vårdagsjämningspunkten successivt förskjuts genom stjärnhimlens zodiak vilket motsvarar ungefär 1 grad på knappt 72 år. En tolftedel av denna cykel – det som ofta symboliskt benämns en “tidsålder” – omfattar därmed cirka 2.150 år. Mot denna bakgrund kan det anges följande ungefärliga historiska intervall:

o Vädurens tidsålder: ca 2300 f.Kr. – 150 f.Kr.

o Fiskarnas tidsålder: ca 150 f.Kr. – 1990/2100 e.Kr.

o Vattumannens tidsålder: ca 2000/2150 e.Kr. → ca 4150 e.Kr.

Indelningen i så kallade “tidsåldrar” (t.ex. Väduren, Fiskarna, Vattumannen) är emellertid inte astronomiskt entydigt definierad utan bygger på symboliska eller astrologiska tolkningar av zodiaken. De exakta gränserna varierar därför mellan olika modeller. Övergången, i vår tidsålder, mellan Fiskarna och Vattumannen sker gradvis över ett par århundraden, där olika beräkningar placerar inträdet någonstans mellan 1900- och 2100-talet. Det innebär att mänskligheten som lever idag historiskt överlappar och kanske lever mitt i denna turbulenta tidsålder i dess tusenåriga skifte. Livet på jorden sker med mänskliga mått mätt gradvis. När detta inte har hänt har livets evolution upphört och livsformerna på jorden utrotats, men börjat om på nytt. Med det vill jag säga att jag själv sätter in mitt mänskliga liv (perspektiv och proportion) i min egen nutidshistoria, men också i spann av längre och större tidshorisonter. Exempelvis spänner Bibelns berättelser alltifrån skapelsens begynnelse till tidsåldranas slut som däremellan får den aktuella mänskliga historien insatt i kosmiska perspektiv.

I detta kosmiska perspektiv framträder påskhändelserna under det första århundradet som en laddad historisk punkt i ett kosmiskt paradigm i början av Fiskarnas tidsålder. Denna period har i efterhand kommit att prägla stora delar av den västerländska världens religiösa och filosofiska självförståelse. Palmsöndagens evangelieberättelse uttrycker en existentiell och epistemologisk (kunskapsteoretisk) spänning. Människan deltar i ett skeende – den tidigare tidsålderns slut – vars djupaste innebörd ännu inte är fullt genomlyst. På Jesu tid var människan inne i samma skifte, men från Vädurens till Fiskarnas tidsålder.

Denna struktur kan tolkas i analogi med den större precessionella rörelsen (jordaxelns pendling i rymden), där mänskligt medvetande successivt orienterar sig inom en kosmisk rytm som endast delvis är tillgänglig för reflektion i varje given epok eller paradigm. Utifrån detta kan vår samtid förstås som belägen i en övergångsfas mellan två sådana cykliska epoker. Den ofta formulerade strävan mot ett “upplyst mänskligt tillstånd” kan då ses som uttryck för en bredare kulturell och existentiell dynamik, där individens genomlysning av den egna existensen sammanfaller med större historiska händelser och kosmiska omorienteringar.

Det innebär inte att kosmiska cykler slaviskt styr mänsklig utveckling, men att de fungerar som perspektiv och proportioner i tolkningsramar för hur människan uppfattar sitt förhållande till tidsrum, mening och transcendens. I detta ljus framstår vår nuvarande epok, omkring 2000–2100 e.Kr. som en tröskelzon inom den större (25.800-åriga) cykeln, där nya former av liv, förståelse, tro och självmedvetande utvecklas genom att dö, pånyttfödas och upprätthållas i ett AUM, som är en ”urklang” och den vibration med vilken hela kosmos uppstår, upprätthålls och upplöses. Människans kunskapsvillkor utvecklas från yttre igenkänning till inre klarhet. Denna proportion är du i rörelseperspektiv, vilket innebär att vi alla är unika och enskilda solstrålar från samma helhet och enhet – solen. Den mänskliga förklädnaden bidrar till att utveckla förnyad form och andlig klarhet på själens tidsrumsresa i ett kosmos på väg till universell upplysning.

[1] Palmsöndagen inleder stilla veckan och är en glädjens dag då kristna firar att Jesus tågade in i Jerusalem under människornas hyllningar. https://www.svenskakyrkan.se/fastan/palmsondagen.

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu

ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.