Påsken 2026

Tema: Storhelgsbrev 2026

Storhelgsbrev: Påsken 2026 - Del 2 (av 2)

Den oändliga vägen till evigt liv

Fredagens läsning: När sinnet tynar bort finns döden i frihet och förnyelse

Hur lång är en Långfredag? Svaret kan vara alltifrån en dag eller ett liv till tvåtusen år. Under denna storhelg vi kallar Påsken adresserar jag mig själv till dig som famlar i dödsskuggans dal, lider av dödsångest, är totalt tom och innehållslös ifråga om ämnet döden. Och för dig som söker en djupare mening i relation till den allsmäktiga och oundvikliga döden, som ständigt segrar över det mänskliga livet, kommer jag att berätta om vägen till ett evigt liv i alla oändlig tid. Med evighet menar jag frånvaro av tid och med oändlighet bortom rum, till skillnad från det tidsrum som människan lever och är fångad i.

Det finns de som kallar sig thanatologer och jag har äran att känna en thanatolog, det vill säga dödsvetare. Han heter Philip de Croy och beskrivs ofta i media som ”Sveriges enda dödsvetare”. Philip de Croy är författare, föreläsare och doktorand i systematisk teologi. Vi lärde känna varandra under våra teologiska studier på THS, Teologiska Högskolan Stockholm. Som thanatolog studerar han döden ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, inklusive döendeprocessen, sorg och hur samhället förhåller sig till döden. Han arbetar med att bryta tabun kring döden och har bland annat gett ut boken Deadline: Om dödens språk. De Croys mål är att hjälpa människor att prata mer om döden och att hitta ett språk för det oundvikliga.

Deadline: Om dödens språk (2023) är Philip de Croys andra bok som utforskar vårt förhållande till döden, med ett särskilt fokus på det språk vi saknar när livet tar slut. Boken fungerar som en fortsättning på hans tidigare verk Boken för dig som en dag ska dö (2020), och syftar till att ge läsaren verktyg för att närma sig döden med ord istället för rädsla. Boken tar upp teman som:

o Den talande tystnaden: Trots att döden nämns i vår nationalsång, upplever många svenskar en språklöshet när de möter döden på nära håll.

o Riter och ceremonier: De Croy argumenterar för att vi riskerar att öka vår rädsla för döden om vi tappar bort de riter och ceremonier som hjälper oss att hantera avsked.

o Tystnaden som språk: Han reflekterar över om tystnaden i sig kan vara dödens naturliga språk och hur vi kan stanna upp i den verkligheten.

o Existentiell hälsa: Genom att våga prata om "det oundvikliga" kan vi enligt de Croy bli mer levande i nuet.

Under tiden jag studerade teologi fick jag mitt kall som själavårdare. Med åren har den själavårdande livsuppgiften fokuserat kring ämnen som existentiell hälsa, etik och moral - och döden. När min älskade kusin brutalt mördades på Risbergska i Örebro den 4 februari 2025 vid den omfattande skolmassakern, den värsta masskjutningen i modern svensk historia, kom återigen lidande, smärta, sorg och förlust mig nära inpå livet och för den delen smärtsamt under huden på hela det svenska folket. Nationen var drabbad, förlamad av sorg och i chock. Ondskans sjuka ansikte, hade dels tagit sitt eget liv, men framför allt andras liv.

Varför jag skriver att ondskan är ”sjuk”? Därför att jag inte tror att sunda och friska människor mördar och lemlästar. Men det är som den indiske andlige läraren har sagt – fritt översatt: ”Det är inte lätt att försöka vara frisk i ett sjukt samhälle”. Det berömda citatet lyder i sin helhet: "Det är inget mått på hälsa att vara väl anpassad till ett djupt sjukt samhälle." (Engelska: "It is no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society"). Citat är författat av den indiske filosofen och andlige läraren Jiddu Krishnamurti (1895–1986). Krishnamurti betonade individens eget ansvar att bryta sig loss från sociala och religiösa programmeringar för att nå verklig frihet och insikt.

Krishnamurti hade ett radikalt och unikt sätt att se på döden, som inte var slutet på livet, utan en förutsättning för att verkligen leva. De centrala delarna i hans lära om döden handlar om ”att dö varje dag” genom att vi inte ska vänta på den biologiska döden vid livets slut. Istället betonade han ett levnadssätt att dö ifrån våra minnen, våra sårade egon, våra rädslor och våra samlade erfarenheter. Genom att släppa taget om gårdagen blir sinnet friskt och ungt. Enligt Krishnamurti är döden och livet oskiljaktiga. Han kritiserade västvärlden som har separerat livet (olika former njutning) från döden (som smärta och slutet på livet). Han menade ”att leva är att dö", för om du inte dör ifrån ditt förflutna kan du inte möta nuet med full närvaro.

Krishnamurti hävdade att vi egentligen inte är rädda för döden (eftersom vi inte vet vad den är), utan vi är rädda för att förlora det vi känner till: vår kropp, vår status, våra relationer och vårt "jag". Han avfärdade religiösa teorier om reinkarnation eller ett liv efter detta som "psykologiska snuttefiltar". Han menade att sådana spekulationer bara är ett sätt för sinnet att fly undan rädslan för att upphöra att existera. För Krishnamurti är döden tidens slut. När sinnet (som skapar tid genom att blicka bakåt eller framåt) tystnar, finns döden där som en enorm frihet och förnyelse.

Existentiell krishanterare och orostödjare

Samhället är bra på akuta åtgärder, så även vid nationella katastrofer och chockhändelser som den i Örebro. Det finns beredskap på olika nivåer. Där fungerar hälso- och sjukvården med akut omsorg och krisstöd, psykologiska första hjälpen-insatser enligt protokoll, krisledning med adekvat medicinsk och praktisk hjälp. Samhället kan plåstra om chocken, men det kan inte läka sorgen åt oss och det kanske inte heller är meningen. Men där och då i februari 2025 ville jag göra något för att hedra min bortgångna kusin.

Jag började därför skapa en utbildning inom existentiell krishantering och orosstöd, en kvalificerad existentiell samtalsterapeut med spetskompetens inom existentiella kriser och mänsklig oro som uppstår vid exempelvis plötslig sorg, akut ohälsa, familjetragedier, våldsamheter, plötsliga dödsfall, gängkriminalitet, massmord, terrorattacker, hot eller hot om hot - lokalt eller i omvärlden. Vid traumatiska händelser och krissituationer behövs - förutom de akuta insatser som görs via polis, blåljuspersonal, kommun, hälso- och sjukvård - även krishantering och orosstöd för alla de som lider och har drabbats av förtvivlan, brustna hjärtan, vilsenhet, ängslan och existentiell ångest.

En existentiell krishanterare och orosstödjare vet även hur denne kan bemöta sin nästa i krissituationer och som känner oro på grund av krig, naturkatastrofer, globala epidemier och global uppvärmning för att nämna några ytterligare orsaker som också kan skapa existentiell kris, djup förtvivlan och icke hanterbar oro. En existentiell krishanterare och orosstödjare är också menad att vara en specifik yrkesroll inom existentiell dödshälsa.

Påskaftonens läsning: I mellanrummet mellan tid och evighet

Det finns ett mellanrum i tid och rum. Påskaftonen är en sådan dag. Döden har varit och uppståndelsen är ännu inte. I detta mellanrum äger ett skifte rum, även om det är dagen efter dagen före. På samma har det varit för mig – att större delen av mitt liva varit en enda lång Påskafton, även om jag vet att Långfredagen kan upplevas som en sådan. Det gjorde Långfredagen för mig när jag var barn på sextio- och sjuttiotalet.

Döden har inträffat många gånger, på olika sätt. Jag talar om den döden som avslutar ett mänskligt liv, men också den död som vittnar om en olycksalig drift att inte vilja leva. Vem vill leva ett liv i dödsskuggans dal hela livet? Vem vill plågas dag och natt, uppleva lidande, sorg och smärta dag efter dag? Kanske är den som längtar efter något nytt och meningsfullt i livet? Att leva men ändå inte, att skratta medan hjärtat gråter och att gråta medan livet ekar tomt. Inte tomt på innehåll, men tomt på glädje, lycka, kärlek, frihet och fred. Så har mitt liv varit. När jag tittar bakåt ser jag en olyckligt trasig människa, med ett krossat hjärta och som på sin livsvandring sökt Gud, som svar på allt – men där lidande, död och smärta varit den enda vägen. Den vägen föddes jag in i. Men var fanns kärleken, glädjen och lycka? Önskan om det goda som ändå fanns där som en dröm och fantasibild. Gud är kärlek. Det är min övertygelse. Det kanske är därför jag uppfattar Gud som transcendent, bortom allt.

På min livsväg har jag sökt, letat och åter sökt. Lyft på stenar, försökt se bortom molen och blickat inåt. ”Vad har du sökt”, kanske någon frågar. Efter Gud, är svaret. Gud fanns, men var bortom den olycksaliga immanenta värld jag levde i. Jag såg transcendensen som liv i gemenskap med Gud och det immanenta (eller inomvärldsliga) som ett liv i olyckans land, ömsom skärseld, ömsom ett helvete. Jag satt fast i detta mellanrum – ett ingenmansland som inte är, men är allt - och det som är, men inte är någonting.

I mellanrummet har jag levt större delen av mitt liv. Visst har detta mellanrum som jag kallar det mänskliga livet pågått. Och visst fanns det både glädjeämnen att bli glad över och framgångar att skåla i. Men på något outrannsakligt sätt såg jag det mänskliga livet som en konstruerade värld – en tingens ordning jag aldrig känt en samhörighet med. Det är därför bland annat det nya testamentet (NT) och livsgurun Deepak Chopras undervisning tilltalat mig, med olika samlingar av vishetstexter som bygger på olika tilltal med möjlighet att bryta in, som ljuset, i just detta mellanrum.

Hur Deepak Chopra betonar världsordningen återkommer jag till nedan. Det som framträder i NT är en kärna som inte bara betonar en ny moral, utan en ny världsordning – en omgestaltning av både det jordiska livet och den himmelska verkligheten. Denna “nya ordning” uttrycks ofta genom begrepp som Guds rike, det nya förbundet och den nya skapelsen.

NT:s nya världsordning tar ansats från lagbundenhet till levd relationell kärlek. I evangelierna förkunnar Mästaren inte bara Guds vilja – han omformulerar hur den ska levas. Här ersätts inte (den judiska) lagen i strikt mening, men den fullbordas i kärleken. Det är en etisk revolution där människans hjärta blir centrum. Från yttre lag till inre förvandling, från vedergällning till förlåtelse och från patriarkal hierarki till faderligt tjänande. Den jordiska ordningen blir alltså inte längre primärt juridisk, utan relationell och existentiell. Det blir en ny gemenskap på så sätt att ett himmelrike, även kallat Guds rike helt plötsligt befinner sig mellan den judiska teokratin och det romerska kejsarimperiet. (Jag har skrivit om detta paradigmskifte i förra veckans läsning).

Begreppet Guds rike (eller himmelriket) är centralt. Det är inte bara ett framtida tillstånd, utan något som redan nu bryter in i världen, där de marginaliserade lyfts upp. Gränser mellan det som anses rent eller orent, mellan det som anses vara guds egendomsfolk och så kallade hedning börjar upplösas. I den tidiga kyrkan kan ett embryo till en ny social ordning urskiljas med delande av egendom, gemenskap över sociala gränser och enhet i mångfaldens kärlek. Det är denna enhet jag längtat till efter ett liv i segregation.

När jag var i tjugoårsåldern trodde jag att jag hittat dit (till enheten), men det visade sig inte vara fallet, även om jag tillhörde en kristen församling i sju år. Efter dessa år började jag återigen att blicka österut genom de österländska religiösa och filosofiska perspektiven. Bland annat blev Deepak Chopra min nya undervisningsguru under ett par decennier. Han blev snabbt en brogestalt mellan östlig spiritualitet och västerländskt sökande. Deepak Chopra är en indisk-amerikansk läkare, författare och andlig lärare, född 1946 i New Delhi. Han utbildade sig först inom medicin och arbetade som läkare i USA, men blev under 1980–90-talet en central gestalt inom det som kallas New Age-rörelsen. Chopras ansats är en syntes av modern vetenskap (eller vetenskapligt språk) och österländsk andlighet, särskilt från indisk filosofi. En av hans mest centrala idéer är att medvetandet primärt inte är materia. Han lär att alltet ytterst är ett genom att:

o Universum uppstår ur medvetande

o Människan inte är separerad från kosmos

o Gud förstås som ett universellt medvetande snarare än en personifierad Gud

Chopra menar att kropp och sinne är oupplösligt förenade, att tankar och känslor påverkar fysisk hälsa samt att meditation och mindfulness kan förändra biologiska processer. Han populariserade ”mind-body” begreppet. Andlig utveckling sker genom självinsikt och upplysning, som insikter om sitt sanna jag och erfarenhetsupplevelser av enhet med alltet.

I det stora och långa mellanrummet

Chopras världsåskådning upplöser skillnaden mellan transcendens och immanens (genom att allt är ett enhetligt medvetande), medan Nya testamentet snarare förenar det transcendenta med det immanenta utan att helt upplösa skillnaden. Där Chopra talar om identitet mellan människa och det gudomliga, talar NT oftare om relation och deltagande, där den jordiska verkligheten blir en plats för en annan “logik” – Guds rikes logik. I NT sker också en förändring i relationen mellan människa och Gud. Deepak Chopra visar istället på de större och mer djupgående penseldragen mellan det mikrokosmiska och det makrouniversella.

Deepak Chopras ansats kan därför förstås som ett försök att överbrygga klyftan mellan subjekt och objekt, mellan observatör och observerat, genom att placera medvetandet som ontologisk (varandets eller verklighetens grundläggande naturliga) grund. I detta perspektiv blir världen inte något som existerar oberoende av människan, utan något som ständigt medskapas i ett dynamiskt samspel mellan medvetande och manifestation.

Detta innebär också att kunskap inte primärt är representativ, som en avbildning av en yttre verklighet, utan transformativ, genom vetskapens inre förändring. Därmed får epistemologin en existentiell dimension: insikt är inte bara förståelse utan förvandling. (Epistemologi, eller kunskapsteori, är den gren inom filosofin som undersöker vad kunskap är, hur den förvärvas, samt dess räckvidd och gränser. Det är läran om vad vi kan veta och hur vi vet att det vi vet är sant, ofta genom att analysera begrepp som sanning, tro och rättfärdigande).

I det stora och långa mellanrummets liv, i min mänskliga påskafton bryter både Chopra och NT in i just detta mellanrum och visar mig mitt ursprung, mitt varande och min nya människa. Och det har behövt tagit tid, decennier av tid. Under tiden och i tacksamhetens namn har jag berikats med hjälpmedel för att ta mig framåt på vägen i min personliga utveckling och själsliga evolution. Både Chopra och NT är och har varit viktiga andliga lärare i dessa lärandeprocesser. För delen kan jag nämna att jag haft glädjen över och förmånen att ha träffat och blivit undervisad av Deepak Chopra vid ett par kursveckor i Oxford, England och i Palm Springs, USA.

Påskdagens läsning: Asymmetrin mellan skapare och skapelse

I de stora religionerna talas det om ”vägen”. Begreppet “vägen” är ett av de mest universella religiösa och filosofiska motiven. Det uttrycker att människans liv inte bara är ett tillstånd, utan en rörelse – en riktning, en process, en orientering mot ett mål. I de stora religionerna fungerar “vägen” som en syntes av livstolkning, praktik och mål: hur man lever, varför man lever och vart man är på väg. Inom filosofin är vägen inte i första hand given genom uppenbarelse eller tradition, utan framträder som ett resultat av reflektion, prövning och existentiellt ställningstagande. Den blir ett uttryck för människans egen orientering i tillvaron, där frågor om sanning, mening och det goda livet inte bara besvaras teoretiskt utan levs praktiskt. Vägen är i detta fall inte en färdig stig utan något som formas i mötet mellan förnuft, erfarenhet och ansvar. Därmed förenas religionens och filosofins perspektiv i en gemensam insikt: att människan inte endast är, utan alltid är på väg – i en ständigt pågående rörelse mellan det givna och det möjliga, mellan det hon är och det hon kan bli.

Vägar till befrielse

Vägen är universellt motiv. Att tala om “vägen” är att tala om människan som vandrare. Det antyder att livet är dynamiskt, inte statiskt och att ”sanningen” inte bara är något man har, utan något man går i, eftersom livets mening uppstår på människans livsväg. På vägen möts existens, etik och kunskap i en enda bild och i ett motiv. I kristendomen är vägen en relation genom att följa Jesus på vägen till evigt liv, så kallad ”efterföljelse”. I NT säger Jesus: “Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Här är vägen en metod eller lära genom en person. Att gå vägen innebär att leva i relation (efterföljelse), att formas genom gemenskap och att gå från död till liv. Den tidiga kristendomen kallades också just “Vägen” (Apg 9:2). Vägen är alltså inte bara riktning, utan deltagande i ett gemensamt liv – en historisk och relationell process där Gud och människa möts.

Återigen återkommer jag till värdet av rätt modersmål, som uttrycks i att en person kan tala, tänka, känna, formulera och omformulera sitt medfödda kulturella språk, i mitt fall det svenska. Genom det svenska språket har jag under hela mitt liv lärt det bibliska språket, främst NT och under flera decennier det språk som Chopra beskriver vägen, det vill säga som en inre upplysning om en redan existerande enhet. Nya testamentet ser vägen som en relationell och historisk vandring in i en ny verklighet. “Vägen” blir därmed inte bara en metafor, utan ett grundbegrepp för hur människan förstår sitt liv: som rörelse mellan det hon är och det hon är kallad att bli.

I kontrast till detta betonar NT en asymmetri mellan Skapare och skapelse som aldrig helt upphävs. Även om människan kallas till delaktighet i det gudomliga livet, kvarstår en relationell struktur där Gud är den givande och människan den mottagande. Denna skillnad möjliggör begrepp som nåd, ansvar och kärlek som relationella realiteter snarare än identitetsuttryck.

Där Chopra tenderar att beskriva frälsning eller upplysning som en insikt om en redan existerande enhet, framställer NT frälsningen som något som sker i historien – genom inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen. Det handlar inte enbart om att inse varandets sanning, utan om att träda in i en ny verklighet. Samtidigt finns en intressant beröringspunkt: båda perspektiven betonar att människans nuvarande sätt att erfara verkligheten inte är slutgiltigt. Vägen kan därför vara aktiv (handling), emotionell (hängivenhet) eller intellektuell (insikt). Detta ligger nära Chopras syntes, där enhet och medvetande är centrala. För Chopra är detta en illusion av separation; för NT är det ett tillstånd präglat av synd, begränsning och ofullkomlighet. I båda fallen antyds att människan är kallad till en djupare form av verklighetsförståelse. Skillnaden ligger i vägen dit: introspektiv självinsikt kontra relationell omvandling i mötet med det gudomliga.

Sammanfattningsvis kan dessa två perspektiv förstås som uttryck för två skilda, men delvis överlappande, ontologiska och soteriologiska horisonter (soteriologi av grekiska soteria, “frälsning”, “räddning”). Hos Deepak Chopra artikuleras en vision där verklighetens enhet redan är given och där människans uppgift är att genomskåda separationens skenbara verklighet. I Nya testamentet framträder i stället en dramatisk och historiskt förankrad verklighetsförståelse, där människan inte endast ska upptäcka vad som redan är, utan bli del av något som sker – en pågående förvandling där Gud handlar i historien och träder i relation till människan.

Detta innebär att medan Chopras tänkande tenderar mot en ontologisk reduktion av skillnader – där allt ytterst sammanfaller i medvetandets enhet – bevarar NT en spänning som inte upplöses utan bärs: mellan Gud och människa, mellan redan och ännu inte, mellan det synliga och det osynliga. I denna spänning uppstår också en annan form av kunskap, inte endast som insikt, utan som gensvar; inte endast som upplysning, utan som efterföljelse.

Efterföljelse kan därför förstås som en syntes av ontologi, etik och epistemologi. Det är ett sätt att vara (ontologi), ett sätt att handla (etik) och ett sätt att veta (epistemologi) – allt grundat i relationen till Jesus Kristus som Vägen. I kontrast till Chopras introspektiva väg, där människan söker en redan given enhet inom sig själv, innebär efterföljelsen en rörelse ut ur sig själv – in i en relation som både bevarar och förvandlar. Det är inte en upplösning i det gudomliga, utan en fördjupning av relationen till det.

När jag, i smärtan och sorgen efter den alltför tidiga förlusten av min kära kusin, påbörjade skapandet av en utbildning inom existentiell krishantering och orosstöd, märkte jag att all smärta, oro och lidande mynnade ut i döden. Långfredagens tvåtusenåriga åminnelse av via Dolorosa eller Lidandets väg, är en död på väg till evigt liv i andra dimensioner, långt bort från detta jordiska ”helvete” och denna livslånga skärseld. Jag adresserade mitt budskap till dig som famlar i dödsskuggans dal, lider av dödsångest och är totalt tom och kanske helt tillintetgjord ifråga om ämnet döden. Min vän Philip de Croy, ”Sveriges enda thanatolog” studerar döden ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, inklusive döendeprocessen, sorg och hur samhället förhåller sig till döden och arbetar med att bryta tabun kring döden. Jag själv har tagit avstamp i skillnaden mellan nomos och logos som i grunden handlat om två olika sätt att förstå ordning, mening och kunskap.

I detta ljus kan skillnaden också förstås genom begreppen nomos och logos. Där vissa traditioner betonar vägen som en normativ ordning att leva i, framträder den i andra som en sanning att inse eller en verklighet att träda in i. Snarare än att utesluta varandra, visar dessa perspektiv hur människans sökande rör sig mellan det som formar livet utifrån och det som upplyser det inifrån. “Vägen” är alltid både något vi lever och något vi förstår — och olika traditioner betonar olika sidor av denna spänning. Därför har jag till ära för min kusin skapat en ny yrkesutbildning.

GLAD PÅSK!

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu

ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.