Storhelgsbrev för Annandag Jul & Nyår

Storhelgstext 5 (av 6): Annandag Jul & Nyår

Annandag Jul: Martyrens själavård och diakoni

God fortsättning på julen. Dagen idag, Annandag jul, firas i Sverige av både religiösa och folkliga skäl. Inom kyrkan är dagen tillägnad den helige Stefan, kristendomens första martyr, som också var en av de ursprungliga diakonerna. Den tidiga kristna församlingen i Jerusalem växte snabbt, och de tolv apostlarna hann inte med att sköta matutdelningen till de fattiga änkorna. Stefan valdes ut för att ansvara för social hjälpverksamhet så att apostlarna kunde fokusera på bön och undervisning. Stefan beskrivs som en man "fylld av tro och helig ande". Han utförde tecken och under bland folket, vilket visar att diakonämbetet redan från början kombinerade praktisk omsorg med andligt ledarskap. Han personifierar diakonins kärna: att tjäna de utsatta. Stefan stenades till döds för sin tro omkring år 36 e.Kr.

I svensk folklig tradition förknippas Stefan ofta med "Staffan Stalledräng", en gestalt som bygger på en blandning av biblisk historia, medeltida legender och nordiska förkristna sedvänjor. Idag möter vi främst Staffan genom Staffansvisan under luciafirandet. Ursprungligen sjöngs dessa visor av "stjärngossar" som gick runt i byarna på Annandagen för att samla in pengar eller mat. Historiskt har Annandag jul rötter i en tid då många stora högtider firades under flera dagar. Tidigare hade Sverige även en "Tredjedag jul" och "Fjärdedag jul”, men dessa togs bort under 1700-talets helgdagsreduktion.

Den sekuläre själavårdarens roll

Vi som är kallade till själavårdare kan blottlägga vårt hjärta inför trons Gud eller på ett mer sekulärt sätt - fokusera på existens, autenticitet och den mänskliga erfarenhetens djup inom oss själva. De troende kan be om förtydligande i vilka olika och kompletterande roller var och en av oss har. För egen del är mitt själavårdskall tydligt och klart definierat genom ”utbildning och handledning”. Själavården och diakonin har många förbindelsepunkter:

Helhetssyn på människan
Det lyssnande samtalet
Omsorgen om medmänniskan
Utsatthet, marginalisering och tvivel
Från praktisk handling till existentiell mening
Professionell hållning och tystnadsetik
Tjänande på gräsrotsnivå
Utbildning och handledning

Både själavård och diakoni utgår från en holistisk och gudomlig människosyn. Diakonin börjar vanligen i den yttre livssituationen (ekonomi, utsatthet, ensamhet, sjukdom) och själavården i den inre människan (existentiell smärta, tro och tvivel, skuld, sorg). Men båda inriktningarna möts i insikten att kropp-själ-ande och psykosocial situation hänger ihop. En person som söker ekonomiskt stöd (diakoni) bär ofta på en inre oro som kräver samtal (själavård). Samtalet är det primära verktyget i båda disciplinerna. Själavården fokuserar på det konfidentiella mötet där konfidenten får bearbeta sin relation till sig själv, andra och Gud. Diakonin använder samtalet för att kartlägga behov och ge stöd, men detta samtal blir nästan alltid själavårdande i sin karaktär eftersom diakonen också möter människan i kompassion.

Båda områdena rör sig i livets "gränsland". Diakonin har ett särskilt uppdrag att stå på de förtrycktas och utsattas sida. Själavården möter den inre utsattheten och vilsenheten. När en diakon besöker en fånge, en hemlös eller en svårt sjuk person, blir den praktiska handlingen (diakoni) och det tröstande ordet (själavård) oskiljaktiga. Sammanfattningsvis kan sägas att diakoni är själavårdens sociala uttryck, medan själavård är diakonins fördjupade möte med individens inre. Det är kanske just nu - under högtiderna - den existentiella smärtan blir som störst för utsatta grupper. Ofrivillig ensamhet, utanförskap, missbruk och sociala tvister kan bli oövervinnliga. I vårt uppdrag som själavårdande medvandrare kan vi erbjuda tröst och stöd till de i nöd och erbjuda en trygg famn och ett skyddande andligt ljus för de som drabbas av socialt utanförskap och existentiellt mörker. Mina bästa julfiranden och finaste julminnen har varit då jag gjort volontärarbete. Genom att engagera oss hos hjälporganisationer kan vi, ur ett humanistiskt perspektiv, bidra till att sprida "ljus" genom konkreta, medmänskliga handlingar, där fokus ligger på att lindra lidande, stärka människors värdighet och välmående även i detta liv, här och nu.

BRIS (Barnens Rätt I Samhället) är en central aktör och driver en nationell stödlinje, där barn och unga kan prata anonymt med en kurator. BRIS får ofta fler samtal om vuxnas drickande under jul- och nyårshelgerna. MIND är annan organisation som fokuserar på psykisk hälsa och erbjuder stödlinjer för vuxna som är oroliga för barn eller sig själva. Trygga Barnen är en stiftelse som specifikt stöttar barn och unga som har en förälder med missbruksproblem. De erbjuder individuellt stöd och gruppträffar, helt gratis och konfidentiellt. Maskrosbarn är en organisation som stöttar barn till föräldrar med missbruk eller psykisk sjukdom. De anordnar läger och har stödverksamhet, och fokuserar på att ge barnen verktyg och en trygg gemenskap. Så har vi Junis, en barn- och ungdomsorganisationen kopplad till IOGT-NTO, som arbetar för en vit jul och arrangerar aktiviteter utan alkohol. De har bland annat webbplatsen Lilla Ön som är ett digitalt stöd för barn med jobbiga hemförhållanden.

Jag uppfattar min barndom som eländig och olycklig. För mig fanns ingen hjälp när jag var barn under 60-talet. Som ett juldagsbarn har jag sedan barnsben sökt godheten, men det har tagit mig ett helt liv att läka och hela komplexa barndomstrauman. Jag har insett att riktigt botad blir jag aldrig, men jag har lärt mig att leva med lidande, existentiell ångest och sorg. Under åren har jag delvis lyckats förvandla livsutmaningarna till en fördjupad livsmening och på senare tid även känt en egen inre glädje. I och med att jag varit så dysfunktionell inom de flesta av livets områden, har jag i godhetens namn sökt att kunna leva etiskt och finna moralens väg till frihet och upplysning. Därför har jag mer och mer, i en själavårdande kontext, fokuserat på etikens och moralens betydelse för ett gott och riktigt liv. Men filosofier och filosofer har haft och har en diskrepans både om vad som är god moral och hög etik. Detta tar sig i uttryck hur vi uppfattar det mänskliga livet på den mest grundläggande nivån. Bland annat gäller det självaste vår essens och människans existens.

Nyår: Nyårsdagen före nyårsafton

Nu blev väl ändå rubriken ovan helt galen? Det beror på vilken filosofisk väg vi slår an. Kärnan i en av de mest betydelsefulla och centrala debatterna inom filosofin - särskilt inom metafysik och existensfilosofi - är filosofernas tvist om "essens före existens" kontra "existens före essens", vilken i grunden behandlar både människans natur och själva syftet med livet. Tvisten eller de två huvudpositionerna grundas på diametralt skilda synsätt, teorier och praktiker om moral, fri vilja, ansvar och själva livets mening. Filosoferna rör sig i gränslandet mellan essentialismens och existentialismens verklighetsperspektiv som berör de mest fundamentala aspekterna av den mänskliga erfarenheten.

Är en människas essens – hennes natur, syfte eller förutbestämda egenskaper – definierad redan innan hon existerar som individ? Innebär livet i så fall att förverkliga denna inneboende potential? Eller är människan en existentiell varelse som genom sin livsvandring skapar sin egen essens och mening genom sina egna tankar, känslor, val och handlingar? Den yttersta frågan handlar alltså om människan är helt fri att forma sin identitet i en till synes kontingent värld, eller om hon, likt biologiskt DNA även bär på ett ”själsligt DNA”.

Det essentialistiska perspektivet (essens före existens) menar att allt har en inneboende natur eller ett syfte genom själens inkarnation. Det existentialistiska perspektivet (existens före essens) vänder på ordningens grundfilosofi. Människan dyker först och upp i världen (existerar), därefter definierar hon sig själv. Det finns inga förutbestämda villkor, ingen gudomlig ordning och ingen fast mänsklig natur, utan människan är och blir summan av sina handlingar. I det existentialistiska verklighetsperspektivet ses världen som absurd och ett tillfälligheternas slumpmässiga spel, utan egen mening - förrän vi ger den en sådan. Existentialisternas identitet är inte något de hittar här eller där, utan det är något de bygger. Sammanfattningsvis handlar diskrepansen om huruvida människan är skapat med ett syfte eller om hon skapar sitt eget syfte.

Essensens filosofiska position är historiskt sett den äldre och vanligare, starkt förknippad med antika grekiska filosofer som Platon och Aristoteles. Hela den medeltida teologiska traditionen vilar på Platons idélära. Augustinus (354–430) är bryggan mellan antiken och medeltiden. Han kristnade Platons filosofi och menade att det essentiella existerar som tankar i Guds sinne. Innan hon skapas, har Gud en färdig plan och en essens för varje människa. Thomas av Aquino (1225–1274) var den mest betydelsefulla medeltida skolastiska teologen. Skolastikens grundlära var inte en enskild dogm, utan snarare en intellektuell metod och tradition med målet att förena den kristna uppenbarelsetron med det mänskliga förnuftet. Den dominerade det europeiska lärandet från cirka 1100 till 1500-talet. De centrala strävandena i skolastikens lära handlar om syntesen mellan tro och förnuft. De byggde sin kunskap på noggranna studier av auktoritativa texter, främst Bibeln och kyrkofäderna. Under högskolastiken (1200-talet) blev Aristoteles den främsta filosofiska auktoriteten.

Existentialismen blev framträdande på 1800- och 1900-talet, mest känd genom filosofer som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus och Søren Kierkegaard. Existens föregår essens med argumentet att människan är till och existerar före essensen om vad hon är. Människan föds existentiellt utan en förutbestämd natur eller ett givet syfte. Individen tvingas själv definiera sin egen mening och natur genom sina val och handlingar. Existentialister betonar radikal frihet. Om det inte finns någon gudomlig plan eller biologiskt imperativ är människan med Sartres ord "dömda att vara fria". Denna frihet är både en gåva och en tung börda, men denna syn hyllar individualiteten. Meningen med livet är inte att passa in i en fördefinierad mall, utan att skapa sig själv autentiskt.

De flesta säger att ett mynt har två sidor, men då har de inte ställt det på högkant. Frågan blir om det kan finnas en tredje förklaring till ovanstående argument om människans essens och existens? Det finns definitivt en tredje (och till och med en fjärde och en femte) filosofisk riktning som försöker överbrygga eller omformulera den skarpa dikotomin mellan essentialism och existentialism. Moderna filosofiska perspektiv menar att frågan inte behöver vara ett antingen/eller, utan snarare ett både/och, eller en helt ny ansats. Dessa riktningar visar att filosofin sällan stannar vid två motsatta poler, utan ständigt söker mer nyanserade förklaringar till komplexiteten att vara människa.

Lev väl. Lev i glädje. Lev i kunskap och kompetens, men framförallt – lev med ett brinnande hjärta inför godhetens eld. Att leva livet i kompassion kan vara var och ens ljuslåga i dessa mörka tider.

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu

ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.