Från: Veckans Insikt & Inspiration

Tema: Storhelgsbrev

Text: Fransisko Stefan Jacobsson Condró


Storhelgstext 6 (av 6): Trettonhelgen


"Att vara eller inte vara..."

Trettondagsafton

I Sverige firas Trettondagsafton (5 januari) som en förberedelse inför Trettondedag jul. Aftonen markerar inledningen på trettonhelgen, som firas till minne av de vise männens ankomst till Betlehem. De personer som i Bibeln kallas för "vise män" var sannolikt astrologer och präster från Orienten eller Östern, det vill säga öster om Jordanfloden. De var experter på astrologi och drömtydning och observerade stjärnhimlen efter tecken på stora världshändelser. Att de följde en "stjärna" tyder på att de tolkade ett astronomiskt fenomen som födelsen av en ny kung. 

Bibeln nämner inte ett specifikt antal vise män. Anledningen till att vi i traditionen talar om tre vise män är att de (enligt Matt 2:11) överlämnade tre gåvor: guld, rökelse och myrra. Traditionellt har det därför antagits att det rörde sig om en person per gåva. I den västerländska traditionen räknas de som tre, medan orientaliska traditioner (som den syrisk-ortodoxa) ofta har tolv vise män. Namnen Kaspar, Melchior och Balthasar nämns inte heller i Bibeln, utan tillkom i senare traditioner (ca 500-talet). Enligt Bibeln besökte astrologerna Jesus i ett hus, inte vid krubban i stallet. De anlände en tid efter födseln, möjligen upp till två år senare. Det är deras konungsliga besök som vi i Sverige firar på trettondedag jul (6 januari).

Trettondag jul

Trettondedag jul är den officiella och vanligaste formen i almanackan och inom kyrkan. Det syftar på att det är den trettonde dagen i julhögtiden. Trettondag jul (utan "de") används ofta i mer vardagligt tal eller som en kortform, till exempel i sammansättningar som trettondagsafton eller trettonhelgen. Det religiösa namnet på Trettondagen är Epifania, grekiska för "uppenbarelse". Det syftar på att Jesus genom de vise männens besök gjordes känd och uppenbarades för världen. Inom Svenska kyrkan har dagen sedan början av 1800-talet varit en viktig dag för internationellt arbete och mission. Förr i tiden markerade trettondagen slutet på julfirandet i stora delar av Europa. I Sverige har vi dock dragit ut på det ytterligare en vecka fram till tjugondedag Knut (13 januari), då julen "dansas ut".

Hamlets existentiella ångest

Åter till den röda tråd som genomlöper de 6 storhelgstexterna: människans svåra moraliska val. Genom William Shakespeare (1564–1616), engelsk dramatiker, poet, skådespelare och en av världslitteraturens främsta författare, levde under den engelska renässansen och hans ord ”att vara eller inte vara”, inleder prins Hamlets berömda monolog i pjäsen Hamlet. Citatet är en av världslitteraturens mest kända reflektioner över mänsklig existens. I sin mest direkta form frågar sig Hamlet om det är bättre att leva ("att vara") eller att dö ("att inte vara"). 

Hamlet brottas med djup sorg och depression efter sin fars död och överväger självmord som en utväg från livets lidande. Han ställer två handlingsvägar mot varandra: att uthärda eller agera. Monologen förklarar varför människor väljer att fortsätta leva trots stora livsutmaningar. Hamlet menar att det är rädslan för vad som väntar efter döden, i det han kallar ”det oupptäckta landet”, som gör oss tveksamma, till veklingar och ynkryggar. Hamlet beskrivs ofta som en av de första ”moderna” karaktärerna i litteraturhistorien på grund av just karaktärens självreflexiva tvivel. Hamlets frågeställningar symboliserar existentiell ångest och den mänskliga konflikten mellan förnuft och handling, samt den tvekan som uppstår när människan står inför moraliskt svåra val. 

Den existentiella ångesten, handlingsförlamningen och depressionen som personifieras av Hamlets melankoli är central för dramat. Han brottas inte bara med sorg, utan med en djup känsla av meningslöshet inför upptäckten att världen är dysfunktionell. Hans rädsla för det okända utgör nyckeln till monologens slutsats; Hamlet menar att det inte är livet i sig som är lockande, utan snarare bävan inför att det som väntar efter döden kan vara än värre än nuets lidande. Djup sorg och självmordstankar plågar alltså hans mångbottnade inre självreflexiva liv. Hamlets komplexa psykologi med sitt tvivel och sin dödsångest gör honom till en av de första moderna litterära karaktärerna beroende på att han inte agerar på instinkt (som en klassisk hämndlysten hjälte), utan han analyserar, tvivlar och ifrågasätter sina egna motiv först. 

Denna konflikt mellan tankekänsla, beteende och handling är pjäsens stora tema. Hamlet lider av prokrastinering och hans intellekt är så utvecklat att han ser alla möjliga konsekvenser, vilket gör att han tvekar inför att utföra den hämnd som hans fars vålnad kräver. Psykologiskt kan Hamlets beteende visa på en försvarsmekanism för att undvika negativa känslor, perfektionism, ångest eller låg tilltro till sin egen förmåga. Hamlets monolog visar på att han förlorar sig i stora existentiella grubblerier, vilket är precis det som leder till hans fortsatta handlingsförlamning, där han fastnar i "eftertankens bleka skugga". 

Pjäsen Hamlet är än idag att betrakta som en av de viktigaste verken i världslitteraturen och fungerar som en tidig studie i mänsklig psykologi, där konflikten mellan förnuft, känsla och handling ständigt gör sig påmind. Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv kan pjäsen betraktas som en brytpunkt, där den tragiska hjälten transformeras från en yttre kraft till en varelse definierad av inre krackelering. Hamlets tvekan inför moraliskt komplexa val är således inte bara ett uttryck för en enskild karaktärs kris, utan en universell representation av den mänskliga osäkerheten inför livets och moralens absoluta slutpunkter.

Skolastikens existentiella ångest

Inom den medeltida teologiska traditionen, vilket vi tidigare behandlat, var det självklart att essens föregår existens. Skolastiken (ca 1100–1500) använde logik och filosofi för att bevisa kristendomens dogmer. Denna skolastiska grundlära handlade om att, med logisk precision, visa att den kristna världsbilden var rationellt försvarbar och att människan genom sitt förnuft kunde förstå delar av Guds skapelseordning. Men begreppet ”skolastikens existentiella ångest” är en paradoxal sammansättning, då två filosofiska epoker, skolastiken och existentialismen, egentligen står för varandras motsatser. Men däremellan kommer Hamlets konceptualisering, nödvändiga mentala koncept i vårt medvetande för att både kunna förstå inre och yttre verklighet. Hamlet befinner sig i skarven mellan medeltidens ordnade världsbild och den moderna människans inre kaos. Han kan inte längre förlita sig på skolastikens logiska bevis eller religiösa dogmer. Hamlets psykologi för att hantera verkligheten beror på att han börjar inse att världen inte är en objektiv, rationell maskin, utan något som tolkas genom det egna medvetandet. 

Ångesten inom skolastikens system uppstår när förnuftet inte längre kan förklara tron. När jag talar om ”skolastikens existentiella ångest” syftar jag följaktligen på ångesten över att vara fångad i ett strikt logiskt eller religiöst system som har slutat ge svar och fångar oss i ett existentiellt vakuum (epistemologisk kris). Denna ångest ledde till den medeltida debatten om universalier genom de som antingen trodde på fasta essenser – så kallade realister, medan deras motståndare (som banade väg för existentialismen) kallades för nominalister. 

Skillnaden mellan realister och nominalister rörde främst frågan om så kallade universalier – det vill säga huruvida allmänna begrepp existerar i verkligheten eller bara som namn i människans sinne. Realister menar att allmänbegrepp har en objektiv existens oberoende av människan och att världen består av både specifika föremål och universella egenskaper som binder dem samman. Nominalister menar istället att allmänbegrepp bara är namn (nomen på latin) eller etiketter som vi människor skapat för att sortera vår omvärld; om människan försvann skulle även begreppen upphöra att existera, medan de enskilda tingen skulle finnas kvar. Som en mellanposition finns konceptualismen, vilken hävdar att universalier existerar som nödvändiga mentala koncept i vårt medvetande för att vi ska kunna förstå verkligheten, men inte som självständiga enheter i yttervärlden. 

Ur denna månghundraåriga debatt växer en spänning fram mellan den medeltida skolastiken och det moderna begreppet existentiell ångest. Skolastiken byggde på att använda logik för att rationellt försvara kristen tro och hävdade, i enlighet med realismen, att essensen föregår den mänskliga existensen. Den existentiella ångesten uppstår i detta system när det rigida, logiska ramverket inte längre kan ge tillfredsställande svar på livets mening, vilket lämnar människan fångad i en struktur som bryts samman. Denna brytpunkt synliggörs just i universaliedebatten: genom att nominalisterna reducerade allmänbegreppen till språkliga etiketter, utmanade de föreställningen om en förutbestämd objektiv ordning. Därmed banade de väg för en mer individcentrerad och existentiell syn på tillvaron, där människan själv tvingas definiera sin existens i en värld utan givna essenser. Hamlet är den litterära gestalt som förkroppsligar denna nominalistiska kris; han tvivlar på ordens värde och på en fastlagd essentiell moral. 

Den historiska diskussionen mellan realister och nominalister visar att frågan om meningens ursprung är lika gammal som den moderna människan: ligger meningen inbyggd i universum eller skapas den av människan själv? Skolastikens försök att finna en objektiv och rationell ordning ställdes inför begränsningar, vilket ledde till den typ av intellektuell och existentiell kris som senare filosofer skulle utforska djupare. Övergången från en världsbild där essensen är given till en där individen själv tvingas definiera sin existens är central för att förstå både medeltida teologi och modern filosofi. I slutändan belyser texten hur vårt sätt att se på begreppet existens formar vår uppfattning om livet som sådant.  Med "vårt sätt" att se på existensen avses här alla sökande, men i synnerhet för sakrala, existentiella eller sekulära själavårdare som möter människans djupaste väsen, hennes essens och varande. 

För att kunna bistå en konfident vars logiska, sekulära eller religiösa system har slutat ge svar, krävs att själavårdaren själv har en djupt genomarbetad teologi, filosofi eller världsbild. Själavårdens uppgift blir att navigera mellan realismens trygghet i en given ordning, men även i nominalismens radikala frihet. När en människa drabbas av "skolastikens existentiella ångest" – känslan av att vara fångad i ett system som bryter samman – är själavårdarens uppgift att härbärgera detta sammanbrott. Oavsett om utgångspunkten är sakral eller sekulär, utgör den genomtänkta världsbilden det fundament som gör det möjligt att hjälpa konfidenten att definiera sin essens, existens och varande på nytt. I slutändan belyser detta hur vårt sätt att betrakta begreppet essens och existens inte bara är intellektuella övningar, utan den praktiska grunden för hur vi varseblir och formar vår verklighetsuppfattning om livet som sådant. 

Avslutningsvis och inför det nya årets början kanske vi inte behöver vara experter på astrologi och drömtydning för att observera tecken från himlen. Brukar det inte sägas att Gud och himmelriket bor inom var och en av oss? De stora världshändelserna skapar vi själva genom att följa vår egen ledstjärna, som är vårt kall och livsuppgift. På så sätt blir Epifania en uppenbarelse i våra hjärtan och vi kan med gott mod, andlig mognad och klarhet leda våra konfidenter till dem själva.


SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu


ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.