Vårdagjämning

Tema: Storhelgsbrev 2026

Storhelgsbrev - Vårdagjämning

En ny födelse & Ett nytt årstidsår

Fredagens läsning: Årstidernas existentiella psykologi

Äntligen vårdagjämning! Idag fredag, klockan 15:45, inträffar detta ögonblick då jorden befinner sig i en helt unik position i förhållande till solen, som med blicken riktad mot jorden kan observera att jordaxeln varken lutar mot eller bort, utan ser helt "rak" ut. Solen står i zenit genom att dess strålar träffar jorden vinkelrätt vid ekvatorn. Ljusfördelningen, gränsen mellan dag och natt, går spikrakt från Nordpolen till Sydpolen och båda polerna nås av solljus samtidigt. Nordpolen ser sin första soluppgång på ett halvår, medan Sydpolen ser sin sista solnedgång på lika lång tid. Vårdagsjämningsdygnet är det enda dygnet (tillsammans med höstdagjämningen) då solen går upp exakt i öster och ner exakt i väster för alla på jorden.

Alla goda ting är tre. Varför inte fira solens, födelsens och vårens ankomst i dagarna tre? På så sätt skapar du själv en helg i denna heliga treenighet, därav texternas uppdelning i tre dagar under denna vårdagsjämningshelg. Solen på norra jordhalvan med dess begynnande vår, vittnar om att livet ständigt föds på nytt. Samtidigt vittnar södra jordhalvan om att livet ständigt dör. Vårt solsystem undervisar människan om döden, storhelgstexternas tema för anno 2026.

Symbolik kring årstiderna är djupt rotad i kultur, litteratur, konst och psykologi. Även religionen hämtar symboliskt firande och ceremoniella inslag från kosmiska processer. Människan följer livscykelns naturliga gång från begynnelse till slut – Alfa och Omega - från födelse till död. Om våren representerar pånyttfödelse genom sådd och livets urkraft, representerar sommaren fruktbarhet, mognad och blomstring. Om våren är livets begynnelse, är sommaren livets höjdpunkt. Hösten fungerar som en övergångsfas och representerar mognadens slutskede. Under höstskörden samlar människan in frukterna av sitt arbete, bokstavligt och bildligt. Precis som träden fäller sina blad, symboliserar senhösten att vi gör oss av med det gamla för att kunna gå vidare. I introspektion gör människan sig redo för slutet på cykeln – vintern – en period av mörk dvala där naturen återhämtar sig genom att dö i den slutliga sömnen. Men pånyttfödelsen vet att vintern inte är definitiv, utan en förutsättning för en ny omloppsbana, en ny födelse och ett nytt årstidsår. Även den globala symmetrin vittnar om den dualistiska synen på livet; den enes vår, den andres höst, den enes födelse, den andres död. Födelsen, inte livet, är dödens motpol och vice versa.

Årstidernas psykologiska representation visar att våren symboliserar barn- och ungdomsåren. Sommarens härlighet är vuxenlivet med dess familjebildning, arbete och karriär. Hösten är människans gyllene medelålder, där livserfarenhetens vishet tryggt kan välkomna vinterns ålderdom, dess annalkande slut och den mänskliga döden som pricken över i:et. Av jord är människan kommen, av jord ska hon åter bli. Kroppens kemiska beståndsdelar återgår till naturens kretslopp. Men vad händer med människans ande och hennes själ - om det nu finns något andligt eller själsligt? Svaret beror helt på vilket perspektiv vi väljer att se livet från.

Existensen, döden och vårt mänskliga arv

Existentialismen ser döden som frihetens arkitekt och den absoluta förutsättningen för att livet ska ha mening. Med döden som en oundviklig existentiell sanning tvingas människan att sluta leva på rutin och istället börja leva autentiskt. Inom detta perspektiv lever hon inte vidare genom en odödlig själ, utan genom mänskligt ansvar för den efterlämnade världen. Människans val skapar ringar på vattnet – inte som en form av personlig odödlighet, utan som ett vittnesbörd om att den bortgångne en gång har existerat och tagit ställning genom att uttrycka sig.

”Människan finns först till, och sedan skapar hon sin egen mening genom sina livsval”, så resonerar den traditionella existentialismen, i grunden ateistisk och fokuserad på nuets och nutidsmänniskans ansvar. Att själen ”lever vidare” syftar inom den traditionella existentialismen på ett socialt och sekulärt arv, för existentialismens ”subjektiva själ” är i själva verket människans ständiga förmåga att välja, skapa och omskapa sig själv. Själen är helt mänsklig och det biologiska arvet förs vidare genom kommande generationer. Existensfilosofiskt efterlämnar människan ett humanitärt arv genom de verk hon skapar och de avtryck hon gör i rummet. Dessa står kvar som fysiska monument över människans tid på jorden. Klassiska existentialister må vara skeptiska till begreppet själ och betraktar döden som ett totalt intet där medvetandet upphör, men inom den existentiella humanismen och i den moderna psykologin ryms en vidare tolkning. Här blir det relationella arvet – hur vi har fått andra människor att känna sig – dess mest kraftfulla eftermäle. Det omfattar de djupa banden till nära och kära, men också de lite mer perifera banden i betydelsefulla möten: med en inspirerande lärare, en trösterik vän, en kollega eller varför inte en välkänd artist. Allt detta bildar en väv av historiskt inflytande som lever vidare långt efter att alla som berörts har gått ur tidsrummet.

Lördagens läsning: Det religiösa perspektivet

Själens fortlevnad och kroppens uppståndelse

Inom kristen teologi anses själen i regel inte ha funnits i evighet eller före människans födelse, utan den förstås som skapad av Gud för varje unik individ. I den klassiska kristna traditionen, såsom den uttrycks i den Apostoliska trosbekännelsen, betonas inte bara själens fortlevnad utan även ”kroppens uppståndelse”. Detta innebär att människan betraktas som en odelbar helhet av kropp och själ, snarare än en själ fångad i en kroppslig form som väntar på befrielse.

Gemensamt för hinduism, buddhism och kristendom är strävan efter befrielse från lidandet. I de österländska religionerna är detta ofta kopplat till ett kretslopp av födelse, död och återfödelse – samsara – från vilket människan söker befrielse. Kristendomen talar i stället om frälsning som en slutlig förvandling av människan och skapelsen, där människan kallas in i Guds rike och det eviga livet. Inom hinduismen sker detta ofta genom återförening med världssjälen Brahman, medan det i buddhismen innebär att nå Nirvana. Dessa föreställningar om mänsklighetens, individens och världens slutgiltiga öde är eskatologiska, men sättet eskatologin uttrycks på beror på om religionen uppfattar tiden som linjär eller cyklisk.

Medan kristendomen vilar på en linjär tidsuppfattning med en definitiv fullbordan vid domedagen, ser de indiska religionerna tiden som cyklisk, där världar och liv ständigt föds och förgås. Eskatologi är inom teologi och religionsvetenskap läran om de yttersta tingen – alltså vad som händer vid historiens slut och människans slutliga öde. I kristendomen är eskatologin ofta knuten till Guds ingripande i historien och skapelsens slutliga förvandling, medan eskatologin i hinduism och buddhism i större utsträckning handlar om individens insikt och befrielse från återfödelsens kretslopp.

I många religiösa traditioner betraktas människans innersta verklighet som något som överstiger det enskilda livet. Kristendomen talar om ett evigt liv hos Gud, där människan genom Guds nåd får del av uppståndelsen och en förvandlad skapelse. Inom österländsk religionsfilosofi, särskilt i hinduismen, förstås människans själ däremot som delaktig i ett kretslopp av födelse, död och återfödelse – samsara – från vilket den yttersta befrielsen innebär att slutligen bli fri. Buddhismen ser denna frihet som nirvana – befrielsen från lidandets och återfödelsens kretslopp genom upphörandet av begär och okunnighet.

Att kunna se likheter (och olikheter) mellan olika religiösa perspektiv är berikande och nyttigt för att söka, försöka och uppfatta helhet eller enhet. Genom att tala ditt eget andliga språk, ofta det andliga modersmålet, utvecklar själen i din mänskliga boning högre andlig upplysning, som leder till en utvecklande kommunikation mellan människa-själ-ande eller materia, ande och…

Att identifiera både likheter och skillnader mellan olika religiösa perspektiv kan vara metodologiskt fruktbart i studiet av sin egen andlighet via religion, eftersom sådana jämförelser bidrar till en mer nyanserad förståelse av hur olika traditioner tolkar tillvarons helhet och möjliga enhet. När en individ formulerar sina religiösa erfarenheter inom ramen för sitt eget symboliska och språkliga tradition – ofta präglat av den kultur och socialisation som fungerar som ett slags andligt modersmål – utvecklas samtidigt en reflexiv förståelse av människans existentiella och andliga dimensioner. En sådan process kan belysa hur olika religiösa traditioner konceptualiserar relationen mellan människans olika aspekter, såsom kropp och själ, materia och ande, samt mellan mänskligt medvetande och den transcendentala verklighet som i många religiösa system förstås i termer av det gudomliga eller det yttersta varat.

De tre religionerna – kristendom, hinduism och buddhism – uttrycker andliga koncept som vilar på frihet från lidande och en transcendens bortom den fysiska världens begränsningar. Döden blir därmed befrielsens väg till det eviga livet. Med hjälp av ett utvecklat andligt modersmål kan existentiell upplysning leda till befrielse från både lidande och död redan nu. Genom den kontinuerliga och intima kärleksakten mellan ”Fadern/Solen” och ”Modern/Jorden” vittnar solsystemet om själens fortlevnad och kroppens återuppståndelse. Hur kan naturvetenskapen bidra till dessa religiösa tolkningar av den kosmiska livsdansen?

Söndagens läsning: Det svåra problemet med medvetandet

Dödens naturvetenskapliga perspektiv

Inom mycket av modern neurovetenskap och samtida medvetandefilosofi dominerar ett fysikalistiskt perspektiv, enligt vilket medvetandet förstås som beroende av hjärnans biologiska och kemiska processer. Medvetandet betraktas utifrån en emergent egenskap som uppstår ur den komplexa dynamiken i hjärnans neurala nätverk. Utifrån detta synsätt antas subjektiv erfarenhet vara intimt knuten till hjärnans funktionella aktivitet. När hjärnans biologiska processer upphör permanent, exempelvis vid döden, upphör därför också de neurala processer som anses ge upphov till individuellt medvetande.

Att medvetandet är nära kopplat till hjärnans fysiologi framgår bland annat av att förändringar i hjärnans signalsubstanser – exempelvis genom alkohol eller farmakologiska substanser – kan påverka tankar, känslor och perception. Neurovetenskapliga studier visar även hur skador i specifika delar av hjärnan kan förändra minne, personlighet och självupplevelse. Sådana empiriska observationer pekar på ett starkt samband mellan medvetna erfarenheter och hjärnans neurala aktivitet.

Samtidigt återstår en central filosofisk fråga: hur objektiva, fysikaliska processer i hjärnans neurala nätverk kan ge upphov till subjektiva upplevelser. Denna fråga gäller inte enbart hur hjärnan bearbetar information, utan hur sådan bearbetning överhuvudtaget kan bli till levd erfarenhet. Inom medvetandefilosofin betecknas detta problem ofta som ”the hard problem of consciousness” (det svåra problemet med medvetandet).

Den moderna medvetandefilosofin uttrycker denna svårighet genom frågan hur och varför det känns som något att vara en medveten varelse. Med andra ord: varför åtföljs vissa fysiska processer i hjärnan av subjektiv upplevelse, medan andra materiella processer i naturen inte tycks göra det? Inom fysikalismen betraktas medvetandet vanligen som en biologisk funktion som har utvecklats genom evolutionen. Medvetna tillstånd förstås då som resultatet av komplexa neurala processer som hjälper organismer att bearbeta information, fatta beslut och orientera sig i sin omgivning. Ur detta perspektiv är medvetandet inte en separat substans utan en egenskap hos levande organismers nervsystem.

Om medvetandet uppstår ur hjärnans biologiska och neurala processer följer därför, enligt detta synsätt, att när dessa materiella processer upphör permanent – exempelvis vid hjärnans död – upphör också de processer som ger upphov till individuellt medvetande och subjektiv erfarenhet. Samtidigt visar själva formuleringen av ”the hard problem of consciousness” att frågan om medvetandets yttersta natur fortfarande är filosofiskt omdiskuterad, och att relationen mellan materia och subjektiv erfarenhet ännu inte har fått någon allmänt accepterad förklaring.

En central skillnad mellan många religiösa världsbilder och den naturvetenskapliga fysikalismen gäller frågan om medvetandets ursprung och ontologiska status. I många religiösa och filosofiska traditioner formuleras relationen mellan materia och medvetande på ett omvänt sätt jämfört med fysikalismen. Här betraktas medvetandet eller anden som mer grundläggande än materien. Materien uppfattas då inte som medvetandets ursprung utan snarare som dess uttrycksform eller manifestation. Universum kan i detta perspektiv förstås som meningsfullt därför att det ytterst vilar i en medveten princip, en kosmisk intelligens eller en gudomlig verklighet.

Religiösa traditioner tolkar dessutom människans existens inom olika symboliska och kosmologiska mönster. Kristendomen beskriver historien som en i grunden linjär rörelse från skapelse mot fullbordande i gemenskap med Gud. Hinduismen framställer tillvaron som ett cykliskt kretslopp av födelse och återfödelse (samsara), där målet är befrielse och förening med den yttersta verkligheten, Brahman. Buddhismen betonar tillvarons föränderlighet och lär att befrielsen ligger i att genomskåda föreställningen om ett permanent jag och därigenom nå nirvana, bortom lidande och återfödelse.

Naturvetenskapens evolutionära perspektiv beskriver i stället hur materiella processer gradvis kan ge upphov till liv, biologisk komplexitet och slutligen ett reflekterande medvetande. Medvetandet förstås då som en konsekvens av naturens utveckling snarare än som dess grundläggande princip.

Min egen reflektion rör sig i ett gränsland mellan dessa perspektiv. Jag ser hjärnans biologiska och materiella struktur som avgörande för medvetandets konkreta uttryck, men samtidigt framstår människans inre erfarenhetsvärld som svår att helt reducera till enbart kemiska och fysiska processer. Vetenskapen erkänner i praktiken fortfarande områden där naturens komplexitet ännu inte är fullt förklarad, medan religiösa och metafysiska traditioner ofta tolkar denna öppenhet som ett tecken på en djupare verklighet – ibland beskriven som Gud, ibland som en universell intelligens eller som en grundläggande dimension av medvetande. På så sätt kan frågan om medvetandet förstås som ett möte mellan olika sätt att tolka verkligheten.

Varje människa har en unik rättighet – att tolka existensen i mötet mellan det som kommer utifrån och inifrån sig själv. Den meningssökande människan skapar själv mening under denna vårdagsjämningshelg. Solen på norra jordhalvan med dess begynnande vår, vittnar om att ljuset, våren och att ungdomens glada dagar är här. Men samma sol vittnar även om att vår motpol på södra halvklotet upplever något helt annat - höst, mörker och kyla. Allt handlar om perspektiv. Solens strålar, klotets form och människans miljarder uttryck visar oss allt detta. Sanningen blir därför mångfasetterad, där du är en av miljarder mänskliga solstrålar kommen från en gemensam ursprungskälla – ljuset.

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu

ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.